Mobilen lyser blåvit i handen. Den visar 03.22. En suck, sedan försöker jag vända på mig igen. Det tar emot, ryggen gör ont från sträckningen jag drog på mig precis när jag skulle stänga butiken. Huvudet snurrar av tankar. Ett lager liniment, en tablett - Sedan hoppas hoppas på i varje fall några timmars sömn.
Mitt liv har länge sett ut så här, redan innan jag gick och förstörde ryggen så att jag mest känner mig som en 22-årig pensionär. Jag ligger vaken in på småtimmarna med huvudet fullt av tankar. Om och men och kanske... Ord som gör att det är svårt att somna på kvällarna.
Jag borde ringa universitet i England och dubbelkolla den där saken. Jag borde leta boende, få det bekräftat. Jag borde hitta en hyrsegäst till lägenheten jag egentligen inte vill lämna. Jag borde se till att föreningen vet att jag antagligen kommer att flytta. Jag borde kontakta CSN om mitt bidrag.
Jag borde sluta tänka så mycket.
För det är tankarna som håller mig uppe om nätterna. Det är tankarna som gör att jag känner mig slö som en zombie, levande död, vilket i sin tur ger mig ångest över att inte leva sommaren i tillräcklig "carpe diem"-anda. Det är tankarna som gör att jag spontant kan brista ut i gråt eller skratt. Tankarna för mig på en lång, instabil, emotionell berg-och-dalbana som gör mig smått illamående.
Det är ju bara så det är.
Det är sådan jag är.